Brattby ligger i en vågig bergkullterräng, mer än 100 meter över havsytan. Tätt liggande berg och kullar varvas med sänkor och slättpartier av växlande höjd. Byn ligger på en sydsluttning av Brännberget, som ligger nära 200 meter över havet.
Den äldsta bykärnan ligger i området som kallas Sommarbacken och har en lidbebyggelsekaraktär, dvs bebyggelsen är samlad på rad högt upp i dalsluttningen. Sommarbacken var slutet på den väg som gick mot inlandet under flera hundra år. Man fick fortsätta med båt, gå eller rida. Men Vännäsborna krävde bättre väg över Brattbys ägor och 1837 blev vägen förklarad som sockenväg.
Namnet Brattby hör samman med ordet bratt, som betyder brant och syftar på den branta backen från älven och upp mot Brännberget.
År 1805 fanns det sju jordbruksfastigheter i Brattby och när laga skifte genomfördes 1857, ett femtontal jordbruksfastigheter eller avstyckningar med hus på åtta av dem. År 2007 fanns 51 fastigheter registrerade i Brattby.
Bebyggelsebilden präglas av traditionell jordbruksbebyggelse blandad med bostadshus från 1930- och 1950- talen. Läs mer om Brattbys historia
Besöksmål & sevärdheter
Historia & kuriosa
Hitta hit
Besöksmål & sevärdheter
Sommarbacken
Sommarbacken var vägs ände under flera hundra år. Här tog vägen mot inlandet slut. Hade man kärror måste de lämnas och förvaras på Sommarbacken och man måste fortsätta båtledes, till fots eller rida. Från Sommarbacken gick flera stigar, över raningsmarkerna vid älven eller i skogen, om man ville till Vännäs eller längre. En stig, Vännfors kyrkoväg, användes av Vännforsborna för kyrkobesök i Umeå fram till 1834 då Vännfors fördes till Vännäs pastorat. Det fanns också väg ned till Sandån, där det var tjärulännnig, lastageplats och färjeplats.
Vännäsborna krävde fortsatt kärrväg över Brattbyrödningarna och en klen körväg gjordes i ordning till Vännäs, det framgår av vad en prof. W von Schubert skrev när han 1817 reste den vägen: ”Sedan kort tid går från Brattby till Vännäs en körväg, men som är ganska elak”. 1837 var vägen i lite bättre skick och blev förklarad sockenväg.
Här gick Häradsvägen fram till början av 1900-talet. Den branta Brattbybacken var känd som en besvärlig passage.
Lutningen var 1 på 7, alltså en meters stigning på 7 meter. Stora delar av backen grävdes bort när den ”nya” vägen byggdes på 1930-talet.
Ett flertal olyckor inträffade här i backen. En av de mera speciella var när en lastbil lastad med ostar tippade och hela ostlasten rullade nedför backen och ned i diket vid järnvägen. Byns småpojkar hjälpte chauffören att rulla tillbaka ostarna. Detta hände året innan den nya vägen togs i bruk år 1932 (1933?).
Foto: Lars Beckman
Historia & kuriosa
Om Gubböle
Gubböle präglas av den vågiga bergkullterrängen och med en höjd på 100-120 meter över havet. Det variationsrika landskapet utgörs av berg, kullar, sänkor och slättområden. Åkermarken ligger söder om byvägen och bebyggelsen består av två områden vid den gamla Vännäsvägen/sockenvägen/byvägen.
Det äldsta byområdet, mellan Ilbäcken och Gubbölebäcken/Kvarnbäcken har en bevarad jordbrukskaraktär, medan förtätning skett under 1900-talet i det nyare området. Ordet böle i Gubböle betyder boplats/boställe. Gubb härrör troligen från ett egennamn, Gudbjörn.
Under 1800-talet fanns som mest 13 skvaltkvarnar i Kvarnbäcken/Gubbölebäcken. I Pehr Stenbergs Umebeskrivning kan man läsa om Gubbölebäcken och kvarnarna. Under 1800-talet hade Dickson & Co en grovbladig såg längst ner i bäcken vid älven. Idag finns en led, Kvarnbäcksleden, där man kan promenera runt Kvarnbäcken och dess omgivningar.
I början av 1800-talet hade byn 4 gårdar och omkring 1850-talet fanns det sju gårdar i byn. Numera finns 32 fastigheter i Gubböle.
Västerbottens museum har i sin inventering från 1982 avgränsat två områden med vissa byggnader i Gubböle som särskilt skyddsvärda ur kulturmiljösynpunkt.
Område 1 avgränsas i öster av Gubbölebäcken och i väster av Idbäcken samt i söder av Umeälven. Det sträcker sig norrut över järnvägen och ett stycke norr om E 12. Byns äldsta kärna ligger i detta område. Bevarandeförslaget upptar fastigheten Gubböle 1:19 med den fina gårdsbildningen av glest fyrbyggd typ.
Område 2 omfattar ett parti kring den gamla byvägen, ett stycke öster om den gamla byn. Det avgränsas i söder av järnvägen. Under hela 1900-talet har nybebyggelse tillkommit, vilket ger en blandad bebyggelsebild.
Tjärulänningen
En tjärulänning är en hamn för flottning av tjärtunnor. Att transportera omlastade tjärtunnor var en av biförtjänsterna inom Brattby, Gubböle och Svallet.
Tjära var en viktig handelsvara under flera århundraden och på 1800-talet ökade tjärdalsbränningen i Norrlands inland. Före järnvägens tillkomst gjordes långväga transporter av tjära på vattenvägarna. Man brände tjäran i tjärdalar, fyllde tjärtunnor som sedan lades i ramar och surrades fast med långa vidjor till en flotte. Sedan flottades tunnorna utför älven. En del tog man iland i Brattbybacken, andra fortsatte ner till Gubbölebäcken eller till Svallet, där andra tjärulänningar fanns. Men det måste vara vana forskarlar som skulle ränna ner flottarna förbi Bergsforsen, så inte tunnorna slogs sönder i det vilda vattnet.
När tunnorna tagits iland lastades de på häst- och ibland oxdragna s.k. tjärflak. Det var långa kärror med ett hjulpar i mitten. I ramen var urtag gjorda för fem tunnor, som då låg säkert under transporten.
Man körde sen ner till Tjärhovet på Teg, som var uppsamlingsplats för alla tjärtunnor. I denna transport deltog både starka karlar och manhaftiga kvinnor. Det var ett rörligt liv efter landsvägen, för även körare från närliggande byar deltog. Förtjänsten var 90 öre per tunna, ibland 1 krona. Men i så fall måste man köra ”tillvägs” först, dvs transportera tunnorna från älven och till vägen. Det innebar att man uppför den branta backen bara kunde ta en eller två tunnor varje gång. Man lade då upp små förråd längs vägen, i Brattby fram till Högmorsbacken (Nuvarande Sven-Erik Johanssons). Från dessa förråd lastades sedan fullt lass, dvs 3-4 tunnor. Men det fanns de som tog upp till 5 tunnor. Det berättas att en Anders Nilsson från Sörfors med sin häst Storsvarten var en av dem.
Tjärtransporterna ägde i regel rum på försommaren, men även under ”slåttanstiden”. Då måste körarna starta på natten för att hinna hem och köra in hö. Kappkörningar och hästbyte förekom rätt ofta under dessa turer.