Innan Umeå stads första bro byggdes korsade man älven via vintervägar eller färja. Den ryska flottbrons öde visade att det krävdes andra lösningar för att bygga en bro. Länge ansåg man att en bro vore alltför kostsam då älven var tämligen bred.
När landshövding Gustaf Munthe tillträdde 1856 började han intressera sig för att hitta en lösning och vad det skulle kosta. Två år sedan kom svaret. Den lämpligaste platsen var strax uppströms om staden, här var älvens botten bäst lämpad att bära brons tyngd. Kostnaden beräknades till 64 40 riksdaler, med kringkostnader totalt 86 000 riksdaler, utfallet blev betydligt högre 121 000 riksdaler.
Den nya bron kunde invigas 1863 och finansierades bland annat via broavgifter. Priset var 25 öre för ett ekipage med häst och vagn, ett halvt öre för en gående person och samma summa för ett får eller en get. Högre ämbetsmän och deras tjänstefolk, militärer och postordonnanser var emellertid befriade från avgift.
Bron var ursprungligen byggd helt i trä, men redan 1894 behövdes träspännverket bytas ut och ersättas med det stålfackverk som ännu idag ger bron dess utseende.
Bron tillkomst gjorde också att kustlandsvägen drogs om mot bron via nuvarande Bryggargatan.
Efter Tegsbrons tillkomst blev gamla bron en gång- och cykelbro på 60-talet, åtminstone när det inte spelades ishockey i isladan då det vid dessa tillfällen var tillåtet med biltrafik.