I oktober 1935 störtade ett flygplan av typ Junker F13 på Håkersberget. Piloten Widell tappade i dimma och regn orienteringen så att planet kom för lågt och slog i trädtopparna.
Det hade, enligt piloten, en fart av c:a 180 km i timmen. Planet blev delvis hängande i ett träd. Man kan än idag på platsen se de avbrutna träden. Besättningen, piloten Widell, flygtekniker Torsten Forsberg och färdledaren G. Petterson, klarade haveriet oskadda och kunde ta sig ned till bebyggelsen och meddela vad som inträffat. De lånade telefonen på affären i Gubböle och meddelade sin arbetsgivare i Stockholm.
Planet monterades ned och fraktades från platsen med traktor. Vrakrester finns fortfarande kvar på platsen som glas från vindrutorna och stöttorna till flottörerna.
Folkvandring på onsdagen till olycksplatsen. Den ärevördiga gamla Ahrenbergska Junkerdroskan ligger nu som en dödsskjuten and med brutna vingar och söndertrasad stjärt i ett stenskravel inom Brattby Lantbruksskolas ägor längst upp på den högsta bergknallen i trakten. Då de tre flygarna efter en svindlande störtning i dimman kröpo ur maskinens innandöme och hade fått klart för sig, att de alla tre voro välbehållna, kunde de ha hoppat jämfota av glädje över att livhanken bärgats. En så´n tur, som de hade, är inte många luftfarare förunnad. Nå, de hoppade inte jämfota, stunden var för allvarlig, men glada voro de med besked.
Då visste de inte var de hamnat. Dimman var tjock som mjölk och skogen var tät runt omkring. De skruvade loss kompassen ur maskinen och sökte orientera sig till bebodda trakter. Fastän det inte är längre än ett par, tre kilometer till närmaste gård tog det en och en halv timme för dem att nå fram till landsvägen vid Gubböle.
Den ström av människor, som på onsdagen letade sig upp i tassemarkerna vid Gubböle för att beskåda den vingbrutna fågeln, fick en liten känning av svårigheterna att orientera sig i denna vildskog. Ingen visste på pricken var maskinen fanns, det visste ju inte ens flygarna själva. Man trodde att den hamnat på punkt 217 och det visade sig sedan att den också låg där. Men att hitta rätt efter generalstabens karta är en svår konst, som inte stugsittare och stadsbor behärska. Inte ens Gubböleborna själva, som väl annars känna varenda sten i trakten, kunde gå snörrätt på stället. Det fanns väll minst hundratalet människor i alla åldrar, från rosenkindade gymnasister till 76-åriga spänstfenomenet Erik Strandberg i Gubböle, som irrade ikring i timtal kring bergknallarna på jakt efter olycksstället. Man hojtade och visslade och sökte kontakt med varandra. Än vandrade man i den blöta terrängen, där vattnet stod jäms med knäns, i mansstarka slutna kolonner och än skildes man åt i spridda två- och tremansgrupper, som gingo ned sig i myrarna och signalerade efter lots med ihållande hojtanden. Åtskilliga torde ha tröttnat efter timslånga vedermödor i sankmarkerna och vänt näsan mot Gubböle igen, men enstaka grupper hittade fram. Maskinen hade, som sagt, lagt sig till ro på högsta krönet av punkt 217, men hade valt en fördjupning i bergmassivet, precis som om den sökt lägga sig så osynligt som möjligt. Mellan trädstammarna skymtade de metallglänsande vingarna som reflexer från en liten bergstjärn. På närmare håll såg man maskinens skavanker. Vingarna låg utfläkta, vilande på var sin sten och stora revor i den sega aluminiumplåten skvallrade om häftigheten i nedslaget. Man hade närmast intryck av att aeroplanet var av wellpapp, så tillknycklad och omformad tog den sig ut. Uppe i ett träd, som stod kullvräkt i 45 graders vinkel, hängde fragment av ena vingen och träden närmast platsen för nedslaget voro avklippta som om en jättelie gått fram över topparna. En tall som mätte 12 tum i diameter vid roten, hade slagits rätt av jpå mitten och den avslagna delen hade kastats ett 10-tal meter därifrån. Det är ingen tvekan om att flygarnas liv hängde på ett hår. Vad tänkte ni på då det började barka åt skogen? Vad sade ni till varandra? Den tillfrågade, mekanikern Forsberg, som satt bredvid piloten vid olycksfärden, drar sakta på smilbandet medan han pysslar om motorn och ger maskindelarna en sista smörjelse för att de ska orka stå ut med höstrusket före nedplockningen. Inge sa vi något precis, vi tänkte bara på ett alla tre, att söka komma ur situationen. När det var klart att störtningen hotade tryckte Widell gasen i botten för att få upp farten, Vi rusade fram med 180 kilometers hastighet, men det räckte inte för att klara upp den här höga berg-knallen. Vi kom, som ni ser, fram till högsta krönet, men där fattades det bara 5 meter för att vi skulle ha gått klars. Vad som hände sen? Åh, det var bara att träden mejades av och braket var rätt kraftigt. Propellern slog mot ett träd och kroknade som en korkskruv, och därmed stannade motorn tvärt, Så slungades planet helt om i sidled och föll platt pladask i den här bergskrevan. Nu ligger maskinen med näsan åt det håll, varifrån den kommit. Flygarna hade på onsdagen med sig en 15 man stark stab för att bärga vad som bärgas kunde, men det visade sig att ingen väg fanns i närheten och transportmöjligheterna voro oöverstigliga. Man beslöt låta planet ligga där det ligger. Motorn inoljades för att tåla vätan och huven skruvades fast. En del smärre, betydelsefulla maskindelar medtogs i ett par väskor, resten fick ligga kvar. Förmodligen kommer man att låta haveristen vila på sitt rede i Brattbyberget tills det blir slädföre då kroppen hugges upp till skrot och motorn plockas ned. Till dess blir den naturligtvis en publikdragande attraktion för trakten. (Slut citat) – Källa VK oktober 1935 Detta plan hade på 20-talet flugit mellan Sthlm och Helsingfors innan Albin Ahrenberg köpte det och började med rundturer.
