Skeppsstaden

Skeppsstaden

Det var alltså i slutet av 1700-talet som den norrländska segelfartygsepoken föddes. Då kom för första gången den då moderna barkriggen ut på världshaven. Omkring 1785 gick umebarken Fortuna på Medelhavsfart. Det byggdes efterhand flera varv längs vår kust, Nordmaling, Umeå, Skeppsvik, Skellefteå, mfl. Det behövdes inga märkvärdiga anordningar så länge man höll sig till de skonare som gick längs kusten till Stockholm med tjära, plank och saltströmming.

När man skulle bygga de stora skeppen behövdes ganska många byggnader som komplement till den enkla stapelbädden, spanthus, smedja, repslageri m.m. Detta bidrog till att skeppsbyggeriet kom att koncentreras på några få händer hos de som hade kapital och de som redan var involverade i järn-, tjära-, och virkesexporten.

I Umeå byggdes 1781 sex fartyg ifrån 70 till 130 lästers (en svår läst = 2.4 ton) storlek, 1782 stod 14 större och mindre fartyg under byggnad. 59 fartyg byggdes mellan åren 1779-1788.

I slutet av 1800-talet i Umeå var det konsul Lars Glas och A.F. Scharin med söner som var de klart dominerande fartygsbyggarna.

Skeppsvarven flyttades, p g a sin brandfarlighet, i slutet av 1700-talet, från sin ursprungliga plats nedanför kyrkan till motsatta sidan på Teg. På Teg kom det efterhand att finnas tre varv bredvid varandra. Längst söderut i höjd med Ö-nabben låg Öhmanska varvet- Gammvarvet. Sedan kom det Glasiska varvet- Oscarsvarvet, uppkallat efter Oscar I. Överst låg det Scharinska varvet. Varven ödelades vid stadens brand 1888.

De stora skeppen som byggdes vid länets varv gick främst med ortens eller grannortens sågade varor och tjära ut till främmande länder, sedan utrikeshandeln in på 1800-talet kommit igång på allvar. Frankrike, Holland och England samt Spanien och Tyskland var mottagarländer.

Från 1850-talet och framåt hade Umeås skeppslista varje år ett 50-tal fartyg och de flesta av dem i utrikesfart. Varje år byggdes 2-3 fartyg på Teg och besättningen på enbart Umeås flotta uppgick 1865 till 350 man. År 1875 som kan betraktas som kulmen på skeppsbyggeri- och segelepoken i länet fanns det i Umeå 53 fartyg varav 34 i utrikesfart.

Nere vid Umeås kaj och vid handelshusens privata bryggor lastades och lossades allehanda varor. Varorna till Umeå var främst spannmål och salt. Från Umeå utskeppades järn, bräder, plank, tjära, hudar, vilt och fisk (strömming).

Under 1890-talet försvann den Västerbottniska flottan från världshaven. En av orsakerna till att rederiverksamheten med skeppsbyggeri försvann så plötsligt, berodde på att de starka männen dog så samtidigt. Dessutom blev barkskeppen utkonkurrerade av ångfartygen.

Barkskeppet Carl von Döbeln var det första som försågs med stålrigg 1866, men också det sista större fartyget i Umeås flotta som lämnade Västerbotten. Befälhavare var Birger August Stenman från Umeå, född 1835 i Umeå stad och död i Stockholm 1900.