Hälsokällor

Du är här:///Hälsokällor
Hälsokällor 2018-09-03T14:43:21+00:00

Förr i tiden ansågs vatten ha en helande kraft (t ex Ganges och Lourdes). I antiken anlades romerska bad. Under medeltiden bedömdes vissa rödaktiga källor som rann mot norr ha kraft mot bl a ögonsjukdomar och barnlöshet.
Helgonkällan Medevi surbrunn (upptäckt 1678) blev en mycket uppskattad hälsobrunn. Man ”drack brunn” och badade, samtidigt som man vårdade hälsan och roade sig. (Källa: Medicinhistorisk atlas. Norrlands universitetssjukhus)

Brunnskulturen kan i Sverige delas in i dels den mindre kända folkliga källdrickningen och dels den mer formella och på mer eller mindre vetenskapliga grunder byggande brunnsdrickningen som infördes i Sverige av Urban Hjärne (1641-1724) år 1678. Hälsokällor uppstod på flera platser i Sverige. Brunnsdrickningen och vattenkurorternas anseende fanns kvar i närmare 200 år, fram till ca 1870. Då hade de medicinska kunskaperna ökat så mycket att vattenkurer inte var det främsta botemedlet.

En källa vid Röbäck var känd redan på 1600-talet. På Hiske bys ägor fanns en år 1740 beskriven saltkälla, vars vatten påstods likna vattnet i Spa. Andra källor fanns vid Baggböle, Piparböle m fl ställen.
I Umeåområdet fanns minst fem hälsokällor.

Öns hälsobrunn
 Av Israel Lindahls (1718-1793) Umeå socken beskrivning 1771 framgår att ” I byn Ön, strax nedanföre Umeå stad har man en hälsobrunn. Den upptäcktes år 1767 av landsfältskären Olof Littorin, men började först nyttjas sistledenet år 1770, under nuwarande Provincil-Medicini, Doctor Johan Gryselii inseende.
Innewarande år 1771 hafwa 22 personer här varit brunnsgäster. Man gör sig hopp om dess goda wärkan, som ock framdeles lärer wid handen giwas.”
OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Olof Littorin (1725-1788) var stadsfältskär i Umeå stad och senare landsfältskär i Västerbotten. Johan Gryselii (Gryselius) levde mellan 1738 0ch 1788. Av Pehr Stenbergs Umebeskrivning omkring år 1800 framgår ungefär mitt på Öns östra sida ”är en skäliged god hälsobrunn upptagen af gamla Fältskären Littorin och Doctor Grysselius. Dess watten ådra kommer från nyss beskrivna dal (numera ett igenväxt dike som skär av den östra delen av Ön). Dess wattnets egentelig halt känner jag icke. Den skall fordom warit starkare. (På sidan 45 i beskrivningen tar han upp hälsokällan igen.) Brunshuset en skäligen god hälsobrun upptagen av gamla Fältskären Littorin och Doctor Grysselius. Dess wattenådra komma ifrån dalen på Ön. Detta mineral wattnets egäntoliga halt känner jag icke. Den skall fordom warit starkare. Såvida den ligger så lågt nära åstrand, så bliwfer den uppblandat av Elfswattnet när denna mycket upflödar.” Pehr Stenberg (1758-1824).

I Johan Anders Linders (1783-1877) Umeå sockenbeskrivning 1857 nämner han ”Mineralkällor finns flera och begagnas vid brunndrickning. Den mäst besökta, på stranden af Öhn, upptogs 1767 av Landsfältskären  Littorin  och blef kort derefter av provincial Medicus, Doctor Gryselius godkänd.”
En källa vid Rödbäck var känd redan på 1600-talet. På Hiske bys ägor fanns en år 1740 beskriven saltkälla, vars vatten påstods likna vattnet i Spa. Andra källor fanns vid Baggböle, Piparböle m fl ställen.

Röbäcks källa

                    urban-hjarneUrban Hjärne

År 1702 beskrev Hjärne Röbäckskällan vars vatten var känt för sitt hälsosamma och martialiska (järnhaltiga) vatten ”springandes vthur en fijn blodröd sandås”. Vidare skriver han att av Röbäcks bys 80 invånare hade ”elva hindt öwfwer hundrade åhr”. Han menade att detta berodde på källans hälsosamma vatten.

Linné (25 år) i samisk dräkt        carl-v-linne

Carl von Linné besökte under sin Lappländska resa Röbäck 1732 och skrev ”Strax vid Rödbäck ligger en träfflig stor äng, helt slät. Om icke av 100-tals lindor (gräsvallar). Sylvosa  (skogsbevuxen). Allstädes vid vägen i samma och vis ån, som strax vid staden Umeå flyter, rinna aqvaea accidulate, och raplene et tunica (syrliga vatten (surbrunnar) fulla av ockra och täckta av en silverhinna). Av detta röda sediment tror jag att Rödbäck har sitt namn. Invid Rödbäck ligger surbrunnen, vilken några har dött av; flyter av en backe”.

I sin år 1825 utgivna reseskildring skriver Friedrich Wilhelm von  Schubert (1788-1856) om Umeå:” Denna stad har även en hälsobrunn vid älvsstranden (vid Sjögatan). Över källan är en träbyggnad. För övrigt är hon föga mineralhaltig men begagnas likafullt. Var morgon, sedan drickningen är avslutad, går sällskapet enligt svensk brunnssed till kyrkan och sjunger en eller ett par verser utur psalmboken; någon präst läser en morgonbön och därefter den i liturgin införda vackra brunnsbönen, varpå man åter sjunger och sedan åtskiljes”.

Brunnsbönen

”Himmelske fader, vår hälsas Gud ! Du som låter läkedom uppvälla ur jorden, på det att Du skall varda prisad i dina under, se i förbarmande till oss, som här på denna ort söka varda helade från vår krankhet. Tänk icke på våra överträdelser, utan förlåt oss våra synder. Herre Jesus, Du som botade allehanda krankhet bevisa även på oss Din härliga makt , så att vi om så är din vilja varda helbrägda. Men evad Du skickar hälsa eller sjukdom, vid liv eller död, så låt allt ända till Din ära till Din ära !

Bliv Herre Jesus, i oss en levande hälsokälla med springande vatten till evigt liv, och församla oss omsider till den staden där ingen död skall varda mer, icke heller gråt, icke heller värk, ty det första har gått till ända.

Hela oss Herre, så varda vi helade. Hjälp Du oss, så varda vi hulpne. Amen. ”

Grundvattenförekomsten vid Röbäck utgör en del av Vindelälvsåsen. Källan uppmärksammades redan på 1600-talet som hälsobrunn. Den anses bottenlös och fryser inte vintertid.

1702 fann Urban Hjärne vattnet hälsosamt och martialistiskt (järnhaltigt), ”springandes vthur en fjin blodröd sandås. Studenten Carl Linneaeus fann 1732 vattnet syrligt och fullt av ockra och täckt av en silverhinna.
Vid analys av vattnet 1997 angavs att det var tjänligt, ha lågt pH-värde och låg alkaliaktivitet samt hög fluorhalt.

Idag bedöms vattnet inte vara tjänligt.

 Sjögatan (Storgatan 46)
 1786 genomförde provinsialläkare Daniel Naezén ingående kemiska analyser av vattenprov från källan med mycket fördelaktiga resultat.

”Vattnets nyttjande tjenar för Sensible Fruntimmer, som hafva klen puls och dålig matsmältning samt äro matta och kalla. Det styrker hela kroppen, ökar vätskor samt muntrar sinnet. Följaktligen kan det passa för dem, som äro illa reglerade, hafva rosaktig hetta och vätskor, benägenhet för kräkningar, mattighet, hjärtklappning, skoftals feberkänningar, äga lamhet, försträckningar, hafva mörk och gulaktig färg i ansigtet, för Moderpassion (hysteri), Rheumatismer, Gikt och Utslag &c. men det skadar hafvande Qvinnor, Lungsiktige, dem som hafva elaka sår och svulster, hvarom Läkaren före Vattnets bruk bör förut rådfrågas.”

Collegium medicum, föregångare till Socialstyrelsen, i Stockholm gillade och tryckte utlåtandet.
Källa: Medicinhistorisk atlas, Norrlands Universitetssjukhus

Baggböle
 Mellan Baggböle och Backens kyrka fanns en källa och i anslutning till denna har påträffats mässingringar och en stenlagd gång eller gata.