Galgbacken

Du är här:///Galgbacken
Galgbacken2018-01-22T13:31:09+00:00

När branden år 1888 förstörde den gamla stadskärnan i Umeå befann sig det då relativt nybyggda cellfängelset utanför brandområdet. Det innebar att byggnaden klarade sig från ödeläggelse. Även fängelsets arkiv var oskadat. I detta arkiv har fängelseprästens tjänstedagbok återfunnits. Dagboken innehåller anteckningar även från verksamheten vid det tidigare länshäktet, ett gammalt gemensamhetsfängelse, som låg intill Umeå stads första lasarett.

Här låg en av de avrättningsplatser som funnits i Västerbottens län. Då var platsen en kulle, på vars södra sida avrättningar verkställdes enligt domslut. Den siste som avrättades på denna plats var bonden Johan Natanaelsson från Hössjö född den 10 oktober 1822 i Stöcke. Han erkände att han ”varit förtretad övfer Svärfadern Olof Olofsson efter Johan Natanaelssons förebärande i huset orsakade gräl och tvistigheter, Olof Olofsson obilliga kraf vid uttagande af den honom tillkommande förgånga och det hinder Olof Olofsson lagt i vägen för Johan Natanaelssons åstundade delaktighet i det hemman hans hustru af sin bemälte fader före äktenskapet inköpt i förening med Olof Olofssons visade missnöje mot den äktenskapliga förening Johan Natanaelsson med Olof Olofssons dotter knutit, redan för längre tid sedan umgåtts med tanken att rödja Svärfadern ur vägen, så hade Johan Natanaelsson Måndagsaftonen den 2 i förliden Augusti månad, då Olof Olofsson väntades åter från en till Nybygget Håknäs företagen utvandring gått honom å en gångstig i förväg, afbidat Olof Olofssons ankomst och vid mötet med Olof Olofsson först tilldelat honom åtskillige slag med yxa för bröstet, så att Olof Olofsson sigit neder, derefter gått ett stycke från honom men, då han märkte att Olof Olofsson ännu hade lif quar, vändt åter och ytterligare slagit Olof Olofsson till dess Johan Natanaelsson ansåg döden vara samma slag en gifven följd samt omsider förfogat sig hem och, ehuru han der märkt att Olof Olofsson egt styrka på omkring 100 alnars afstånd men icke förmåga att dit framkomma och fastän han hört Olof Olofsson våndande icke beredt honom något bistånd utan låtit honom der hjelplös aflida ; och som denna öpna och frvilliga bekännelse finns styrkt af i målet hörde personer som berättat….

Urtima Härads Rätten i stöd af 14 Cap 1§ MB Kongl Förordningen den 10 juni 1841 det skall Johan Natanaelsson för sålunda begångne upsåtligt mord å sin Svärfader Olof Olofsson, sig sjeelf till välförtjent straff och andre till varnagel lif sitt genom halshuggning mista …… ”.

Detta är ett utdrag ur tidskriften Släkten nr 2, 2011 och efter en avskrift av Lennart Forsberg gällande domstolshandlingarna och det s k Hössjömordet den 2 augusti 1852. Detta var således det sista verkställda dödsstraffet i Västerbottens län.

Den som verkställde Häradsrättens dom var bödeln, skarprättaren eller mästerman Jacob Gyll och inträffade här den 24 augusti 1853. I husförhörslängden 1834-1841 (AI: 14C, s. 1544) finns sockenprofossen och bödeln Jacob Gyll med familj. Vid hustrun Maja Greta Nilsdotter 1783 finns en anteckning att hon är närblind.

Skarprättaren Jacob Gyll dör 1863-17-16. I dödboken anges mästermannen Jacob Gyll, 73 år. Den blinda hustrun Maja Greta Nilsdotter dör här 1867-04-09, 84 år.

Dödsstraffet i Sverige

 Fram till början av 1800-talet var döden den vanligaste bestraffningen för grövre brott, eftersom fängelse var ovanligt. 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika gärningar. De flesta dödsstraffen innebar halshuggning, vilken utfördes av tillförordnade skarprättare. Halshuggning sågs som en förhållandevis human metod, med begränsat lidande, ifall redskapet var bra nog och skarprättaren var skicklig nog att lyckas på första försöket.Jacob Gyll Bila skaft

Jacob Gylls bila med initialer och bomärke. Foto: Västerbottens museum

Jacob Gyll var skarprättare mellan 1836 till 1863 och tjänstgjorde i Västerbottens, Norrbottens och Västernorrlands län och Gävleborgs län. Det finns ett antal ögonvittnesskildringar från ett flertal avrättningsplatser där Jacob Gyll tjänstgjorde.

Vid en dubbelavrättning som ägde rum den 16 juli 1851 vid Njurunda tingslags avrättningsplats rekvirerades Jacob Gyll från Umeå. Då avrättades landbonden Johan Höglund samt torparen Johan Andersson från Årskogen för mord. Gyll fick för denna dubbelavrättning 30 riksdaler banco och som utställdes i förskott till Gyll emot kvitto. Den 28 juli fick han återstående belopp utbetalat, totalt 128 riksdaler, 15 skilling och 8 rundstycken banco för ärendet

Gyll var under hela 1850- talet även ansvarig som skarprättare i Västernorrlands län.

När en dubbelavrättning verkställdes i Gnarp 1851 beskrevs Gyll i en anteckning från en bonde på följande sätt ” ….han såg ful ut, men han var god att tala med, var omkring 50 år och klädd i enkla vadmalskläder. Hans enda tjänstetecken utgjordes av en liten guldring i högra, och en större sådan i vänstra örat. I denna ring hängde en liten guldbila, som tecken på värdigheten……”.

Vid en avrättning i Bureå (Skellefteå kommun) på 1830-talet berättas att skarprättaren hade en svart kåpa utanpå kläderna samt små guldörhängen i form av bilor.

Liksom skarprättare i allmänhet ville Gyll gärna förse sig med en styrketår och vid en avrättning i Sävar 1839 hade länsmannen fått särskild order av kronofogden att ”hålla noga öga på Gyll, så att han ej får tillfälle att supa sig full ”.

Avrättningsplatsen skulle några dagar innan vara avröjd från träd och buskar samt ett trägolv med stupstock iordningställas liksom en riskoja för skarprättaren att gömma sig i innan och mellan sina göranden.

När avrättningen skulle ske uppmanades bönder från flera byar i trakten för att ”stå spetsgård”, de skulle vara försedda med långa störar som skulle förhindra att ingen obehörig kunde tränga sig igenom spetsgården som inte fick upplösas förrän avrättningen skett och graven blivit igenfylld.

Vid avrättningen strömmade folk till från byar och gårdar på flera mils omkrets. Avrättningarna ansågs ha en stor pedagogisk betydelse och att de skulle vara ”androm till varnagel.

Dödsstraffet i fredstid avskaffades i Sverige 30 juni 1921. Dödsstraffet i krigstid avskaffades 1973.

Fram till början av 1800- talet var döden den vanligaste bestraffningen för grövre brott, eftersom förekomsten av fängelser var ovanligt. 1734 års lag stadgade dödstraff för 68 olika gärningar. De flesta dödsstraffen har skett genom halshuggning, vilka utfördes av tillförordnade skarprättare. Halshuggning sågs som en förhållandevis human metod, med begränsat lidande., ifall redskapet var bra nog och skarprättaren var skicklig nog att lyckas på första försöket.

Bödelstaxa

Dödsstraffet i fredstid avskaffades i Sverige 30 juni 1921. Dödsstraffet i krigstid avskaffades 1973.

(Sammanställt av Lars Beckman 2014.)