Ön, tidigare en bortglömd del av Umeå kommun mitt i älven, är nu på väg att utvecklas till ett av stadens mest attraktiva bostadsområden. En fördjupad översiktsplan är framtagen och planer finns på en blandbebyggelse på den norra delen av ön. Det hållbara byggandet kommer att vara vägledande och trafikfrågorna skall ges lösningar som minimerar trafiken i området.

Ön är en relativt sen företeelse. Under senmedeltiden medförde landhöjningen att Ön torrlades. Därför saknas fasta fornlämningar här från förhistorisk tid.

År 1571 fanns nio bönder i byn. Tegs och Öns byar hade gemensamma utmarker på älvens östra sida, dvs området från nuvarande Sofiehem/Ålidbacken upp mot dalgången norr om universitetet. Här hade man beten och ängsmarker samt kvarnar i bäckarna, t ex Sandbäcken vid Ålidbacken samt Kolbäcken.

Parallellt med jordbruket hade man fiske av främst lax. Flera fasta laxfisken vid Ön, från Storån ner till Bergsboda, är kända från 1600-1800-talen.

Hitta hit

Besöksmål & sevärdheter

Öns hälsobrunn

1767 upptäcktes en hälsobrunn på Ön och då kom det in mer borgerliga influenser på Ön. Ytterligare stadsmässiga vanor och byggnadsskick kom under 1800-talets andra hälft då stadens borgerskap byggde sig sommarvillor här.

Brunnskulturen kan i Sverige delas in i dels den mindre kända folkliga källdrickningen, dels den mera formella och på mer eller mindre vetenskapliga grunder byggande brunnsdrickningen som infördes i Sverige av Urban Hjärne år 1678. Hälsokällor uppstod på flera platser i Sverige. Brunnsdrickningen och vattenkurorternas anseende bestod i närmare 200 år och fram till ca 1870. Då hade de medicinska kunskaperna ökat så mycket att vattenkurer inte var det främsta botemedlet.

När man har en överbyggnad av en hälsokälla kan det vara alltifrån en byggnad av enkel takkonstruktion till påkostade brunnshus. Läs mer om hälsokällor.

Historia & kuriosa

Lillåns skiljeställe

När timret skulle flottas till kusten skulle stockarna delas upp på olika ägare och detta arbete utfördes vid ett skilje. Stockarna märktes med ägarens märke redan vid avverkningsplatserna.
Umeå flottningsförenings äldsta skiljeställen låg först vid Gammhultet och sedan vid Nyhultet som båda låg nedströms Backens kyrka.

Skiljet vid Nyhult pågick 1891-1914 och måste flyttas för att kapaciteten inte räckte till och att den oreglerade Umeälven omöjliggjorde sortering under försommarens högvatten.

Efter det att Storån öster om Ön hade muddrats kunde flyttningen av skiljet bli verklighet. Båttrafiken hade tidigare skett efter Lillån. År 1915 inleddes timmersorteringen vid Lillån. Den främsta anledningen till placeringen vid Lillån var att dammar kunde byggas för reglering av vattenflödet. Verksamheten lades ner i och med att flottningen upphörde omkring 1980.

Israel Lindahls Ume socken beskrivning 1771

”I byn Ön, strax nedanföre Umeå Stad, har man en hälso-brun. Den uptäktes år 1767 af LandsFältskären Ol. Littorin, men började först nyttjas sistledet år 1770, under nu warande Provincial- Medici, Doct. Joh. Gryselii inseende. Innevwarande år 1771 hafwa 22 Personer här wariit Brunsgäster. Man gör sig hopp om dess goda Wärkan, som ock framdeles lärer wid handen gifwas. Eljest gifwas och annorstädes Mineral- Källor, såsom wid Röbäck, Baggböle. Piparböle etc.”

Pehr Stenbergs beskrivning 1823

Ungefär mitt på Öns östra sida ”är en skäligen god hälsobrun uptagen af gamla Fältskären Littorin och Doctor Grysselius. Dess watten ådra kommer från nyss beskrefna dal (numera ett dike som skär av den östra delen av Ön). Dess wattnets egänteliga halt känner jag icke. Den skall fordom warit starkare.”

Källa: Västerbotten 2011

Bevarade drag i miljön från 1700-1800-talen är bebyggelsen i den gamla jordbruksbyn. Den östra bydelen hade ungefär samma utsträckning och orientering av byggnaderna som idag, liksom den mer klungliknande nordvästra bydelen. Förtätningar har dock skett i bydelarna.

År 1883 bildades Uman flottningsbolag, senare Umeå flottningsförening. Det äldsta skiljestället låg vid Gammhultet, nära landskyrkan och 1891-1915 vid Nyhult vid Böle.

År 1915 anlades Lillåns skiljeställe vid sydvästra delen av Ön.

1937 blev det befogat med ett nytt skiljeställe p g a de ökade flottningsmängderna. Detta år blev ett rekordår då det flottades 13 miljoner bitar på Umeälven och arbetsstyrkan uppgick till 500 man. År 1967 togs ännu ett skilje i bruk.

Den 11 december 1980 avlystes Umeälven som flottled.

Ö-bron byggdes 1915. Det var en hängbro som revs på 1970-talet och under detta årtionde byggdes en ny bro i betong.

Mellan 1998 och 2001 byggdes Kolbäcksbron som är 700 meter lång.

Anläggningar utöver bebyggelse och skiljestället är en numera nedlagd såg, ett snickeri samt ett reningsverk med nya byggnader för Umevas personal.

Bevarande drag i miljön från 1900-talet är egnahemsbebyggelse i anslutning till byn, delar av sorteringsverkets anläggning och arbetaregnahem.

Båtbyggeri

Båtbyggeri förekom på Ön från 1700-talets början. På 1770-talet uppgavs många av ortens fartyg vara byggda på Ön. Fartygen byggdes sannolikt på södra delen av Ön, men mycket lite är känt om skeppsvarven på Ön. På 1600-talet gick fartygen ännu efter Storån, men vid 1700-talets slut blev den så grund att större fartyg fick segla efter Lillån.