Flottningen och dess lämningar

Du är här:///Flottningen och dess lämningar
Flottningen och dess lämningar 2018-08-28T15:26:56+00:00

1873 utarrenderade Grisbacka byamän byns fiskevatten och stränder till Hörneå AB för att bolaget skulle uppföra anläggningar för timmerflottning. Företaget kom senare att ingå i Umeå flottningsförening som planerade en kraftig utökning av verksamheten. Den första sorteringsanläggningen i Umeälven låg vid Gammhultet, beläget på Västerbacken strax nedanför EFS-hemmet och Waldorfskolans västligaste del. I slutet av 1800-talet blev den otillräcklig och en flyttning måste ske. Den nya anläggningen, Nyhultet anlades 1891 vid gränsen mellan Grubbe och Grisbacka. Här fanns förläggningsbaracker, kontor, matsal, smedja och båtbyggeri. Under 23 år var verksamheten belägen här och var en betydande arbetsplats för orten. Av skiljestället finns endast betongfundament kvar idag. År 1915 flyttades sorteringsverket, därför att skiljestället blev för grunt och strömt under delar av säsongen, till Lillån och Ön. 

Längs Umeälven finns ett stort antal bomkistor utplacerade i älven. En bomkista kan vara en timrad konstruktion med sten inuti eller vara helgjutna i betong, vilket kan ses i älven utanför centrala Umeå. Bomkistorna användes för att fästa virkesbommar som reglerade timret som kom flytande längs älven så att stockarna inte skulle fastna i strandkanten. Bomkistor finns kvar från skiljestället på Ön vid Lillån till virkesmagasinet i Spöland. Bomkistor i betong finns kvar i gott skick, men de som varit timrade har ruttnat och kvar finns endast flera små öar bevuxna med björk mitt i älvfåran.

Lillåns skiljeställe
Sorteringsverket anlades vid Öns sydvästra del år 1915. Verket vid Lillån sträckte sig längs
hela Ön. 1937 var ett rekordår för flottningen och arbetsstyrkan på Ön uppgick till ca 500 man. Fastigheter som finns kvar idag ligger på Ön 2:5 och Ön 2:13 A. Här finns bostadshus, magasin, kontor, monteringshall, verkstad samt två förråd.
Flottningsföreningens byggnader på Södra Önabben är kulturhistoriskt värdefulla och viktiga för Öns historia. Föreningen Byggnadskultur i Umeå anser att, i den utsträckning det är möjligt, bör dessa byggnader restaureras och bevaras.
Villabebyggelsen vid Lillån kallas ” Flottarbyn”.

Dykdalb. Foto: Lars Beckman
Ledarmar, dykdalber (av duc d´Alb, förtöjningspålar för de holländska kanalerna konstruerade av hertigen av Alba) är en bottenfast förtöjningsanordning eller avbärare bestående av en grupp sammanfästa pålar eller fundament som användes för att fästa virkesbommar som styrde virket. Vid inloppet av Lillån finns en  dykdalb kvar.  Resten har förfallit eller tagits bort av Flottningsföreningen.
Flottningslämningar har tagits bort eller förfallit, men vissa är kvar under vattenytan och utgör då en riskfaktor för båtar och andra. Ledarmar kan man se i bl a Baggböleforsen. Länsar och bommar placerades ut mellan dykdalber i älvens lugnvattenavsnitt, sel.

Bölesholmarna, skiljeställe
Ända fram till 1980 förekom flottning. Ett flertal bommar fanns utlagda i älven och området kring holmarna utgjorde timmermagasin.
Flottarbarack fanns liksom en hängbro, vars fundament ännu syns på Gröna Oxen. Andra lämningar kan ses i form av vajrar, stockar, betongkonstruktioner, mm.