Det stadsnära Backenområdet är en gammal jordbruksbygd som gränsar mot bostadsområdena Backen, Grubbe och Västerhiske. Området väster om Tvärån kallas Kungsänget och har sitt ursprung från den Kungsgård eller avelsgård som Gustav Vasa grundade 1556 för att ”genom föredömmets nit bibringa allmogen bättre insikter i jordbruket”. Förutom detta var tanken med Kungsgården att vara en militär underhållsbas för att tillgodose behovet av brödsäd.
I ett brev från 1556 tillkännagav Gustav Vasa, att Lars Olofsson Björnram, som var häradshövding i Västerbotten, detta år förvärvat jord i Umeå socken åt kungen och mot ersättning upplåtit sin del uti byarna Grubbe, Hiske, Backen och Yttertavle. Den härigenom erhållna jorden låg på Backen, Grubbe och i Västerhiske. Till detta lades en del av Prästbordet och sammantaget bildades nu en rätt betydande domän som skulle skötas för kungens räkning.
Området, som kallades Kungshägnet med Kungsgårdstomten, ligger idag väster om Tvärån och söder om Kungsgårdsvägen och ned mot älven.

På 1812 års karta över Västerhiske nedanför där ämbetshusen stod och närmast gränsen till Kyrkbordet/Backen står namnet färjestaden (ordet från fornsvenskan faeriostadher ”färjeställe”, syftande på en landningsplats för transporter, på samma sätt som det öländska Färjestaden) med en större och en mindre byggnad vid älven. Detta färjeställe var det man kom till från Röbäckssidan. På Röbäckssidan av Umeälven fanns ett färjeställe vid foten av ”Sommaråbacken” som ledde ut på Röbäcksholmen där färjan lade till.

Besöksmål & sevärdheter

Fågeltornet på gran

Du når fågeltornet på Gran från Häradsvägen mellan Lundåkern och Backens kyrka genom att följa Älvtået ned mot älven eller genom att ta Cammererarens gångväg.
Fågeltornet har tillgänglighetsanpassats och är en fin utsiktsplats för fågelstudier och för att njuta av Umeälvens landskap med fågelsång, vatten och grönska.
Här finns informationsskyltar om Umeälvens dalgång, Häradsvägens fåglar och Umeälvens sångfåglar.

Läs mer om fåglarna på Gran.

Historia & kuriosa

Landshövdingarna på Gran

Det stadsnära Backenområdet är en gammal jordbruksbygd som gränsar mot bostadsområdena Backen, Grubbe och Västerhiske. Området väster om Tvärån kallas Kungsänget och har sitt ursprung från den Kungsgård eller avelsgård som Gustav Vasa grundade 1556 för att ”genom föredömmets nit bibringa allmogen bättre insikter i jordbruket”. Förutom detta var tanken med Kungsgården att vara en militär underhållsbas för att tillgodose behovet av brödsäd.

I ett brev från 1556 tillkännagav Gustav Vasa, att Lars Olofsson Björnram, som var häradshövding i Västerbotten, detta år förvärvat jord i Umeå socken åt kungen och mot ersättning upplåtit sin del uti byarna Grubbe, Hiske, Backen och Yttertavle. Den härigenom erhållna jorden låg på Backen, Grubbe och i Västerhiske. Till detta lades en del av Prästbordet och sammantaget bildades nu en rätt betydande domän som skulle skötas för kungens räkning.

Området, som kallades Kungshägnet med Kungsgårdstomten, ligger idag väster om Tvärån och söder om Kungsgårdsvägen och ned mot älven.

På 1812 års karta över Västerhiske nedanför där ämbetshusen stod och närmast gränsen till Kyrkbordet/Backen står namnet färjestaden (ordet från fornsvenskan faeriostadher ”färjeställe”, syftande på en landningsplats för transporter, på samma sätt som det öländska Färjestaden) med en större och en mindre byggnad vid älven. Detta färjeställe var det man kom till från Röbäckssidan. På Röbäckssidan av Umeälven fanns ett färjeställe vid foten av ”Sommaråbacken” som ledde ut på Röbäcksholmen där färjan lade till.

Området söder om Häradsvägen, mellan Backens kyrkogård och Gran ned mot älven, var Landshövdingebostället Gran sedan 1830-talet och till mitten av 1770-talet. Vid det ryska anfallet 1720 brändes staden upp och så även residenset. Landshövdingen och hans tjänstemän fick slå sig ner på Grans Ladugård, fastigheten Grubbe nr 1.

Landshövdingebostället Grahn bestod 1730 av landskansli, landskontor, lantränteri och vaktmästarkammare. Dessa byggnader låg i väster och landshövdingebostaden strax öster om där vägen Älvtået slutar nere vid älven.

Läs mer om landshövdingarna på Gran:

Kartbild från 1775 med hus och annat inlagt.

Korta notiser

Landshövdingar. Kronologi Grubbe 1.

Jacob Grundel (1657- 1737) Bodde på Gran 1721-1733
Gabriel Gyllengrip 1733-1753
Nils Bergström (1708-1796) Tf landsh. ?
Olof Leijonstedt (1691-1759) 1757-1759
Erland Lagerbohm (1695-1769) ?
Johan Funck (1703- 1773) 1760-1762
Martin Ehrensvahn (1714 -1765) 1763-1765
Olof Malmerfeldt (1693-1771) 1766-1769
Magnus Adolf von Kothen (1704-1775) 1770-1775
Georg Gustaf Wrangel (1728-1795) ?
Johan Gustaf af Donner (1730- 1808) 1794-1796
Pehr Adam Stromberg (1751-1838) 1798-1812
Gustaf Fahlander- Edelstam (1764- 1825) 1813-1817
Georg Lars af Schmidt (1771-1842) 1818-1834
Pehr Adam Stromberg
Källor: Mantalslängder och husförhörslängder, Umeå Socken.

Noterbart är att det framgår ur mantalslängderna att landshövdingarna, efter det att residenset hade flyttats till staden före 1780, är skattskrivna i Umeå stad och att de var fria efter adliga privilegier.

Ett exempel från en mantalslängd är följande utdrag:

Mantalslängd Grubbe nr 1, år 1802 : (marginalanteckning)

Landshövdingen Pehr Adam Stromberg
Fru friherrinnan
2 fröknar
2 mademoiseller
1 jungfru
1 kokerska
1 kusk
1 laqueji
5 gårdsdrängar
5 pigor

Dessutom står i marginalen för Pehr Adam Stromberg :
….2 med sidentyg, nembligen Baron och Landshövdingen,
Fru Friherrinnan. Fröknarna och mademoiselle Lampa bära hwar sitt Guld Uhr. Meublerade rum.

Carl von Linné besöker landshövding Jacob Grundel 1732

Under Linnés lappländska resa besökte han en sommardag 1732 landshövdingen baron Jacob Grundel: ”Jag hälsade på landshövdingen baron Grundel, vilken undfick (tog emot) mig helt och väl och är ett mönster av fromhet. Han viste och sade mig åtskilliga kuriösa saker.
Uti sin bur hade han några Loxias (korsnäbbar) eller conirosores (kägelrivare), vilka åto conos abietis (grankottar) perfekt, tog dem med munnen, höll dem med fötterna, tog ut frön med sin korsnäbb. Utanför fönstret såg jag i kärret en gulärla och svalor. Han hade också haft snösparvar, vilka i Frankrike ofta säljs för en dukat, men i Skåne även fås. Brushane haver i år funnits nog.

Han viste mig skinn av rävar, blåaktiga, svarta, korsrävar, gula, men på skuldrorna och länden vid ryggen går svart. Järv hade han nyligen skickat levande till Kungen, utter hade han fått så tam, att då han velat haft honom neder i sjön, då isvak höggs, ville han det inte, ej heller äta levande fisk.

Uti sin trädgård viste han mig molla , sallat, kål (vitkål mognar här inte gärna, riddarkål mår här väl), Nasturt (möjligen trädgårdskrasse), Barbarea (möjligen sommargyllen), Cochlear (pepparrot), Portulaca (portlak), Crespinus (berberis), Sambucus (fläder), Opulus (skogsolvon), Syringa (syrèn), Cucumis (gurka), Aqvilegia (akleja), Cepa (rödlök), piplök, gräslök, Caryophyll.barbat (bortsnejlika), Grossularia (krusbär), Ribes (vinbär).

Potatis bliver här ej större än vallmo, tobak låter med största möda i bästa år driva sig till frö.

Phaseolus pumila (krypböna) växer bra, men scandens aldrig. Faba (åkerböna) även, Pisum (ärter) låter ej mognas, Rosa, Malus, Pyrus, Prunus non crescunt, licet cult cine summa difficulate (rosor, äpple, päron, fågelbär, växa ej vilda men låta sig odlas utan större svårighet). Radicula (någon krasse), Sinapi (senap), Raphanus ruat. et hort (åkerättika respektive rädisa och rättika). Ärter skallösa, optime.

Förutom ovannämnda piplök, gräslök, Barbarea, Aqvilegia, Ptarmica (nysört), Lychnis coron.(någon rosenbuske), Cochlearia, Ribes Grossularia, Crespinus (stickelbär, krusbär), Rosa sylv.(körsbär, äpple (egentligen fruktträd)), fågelbär, Levisticum (libbsticka).

Kornet begynte nu spritta upp, men på några ställen ej sått ut.

Kuriöst var det Landshövdingen mig berättade om leran i sandbackarna, att hon luna crescente (då månen är i ny) utgjutes och decrescente (månen i nedan) indrages, så att om man graver crescente, får man ler, men decrescente sand.

Chasmata (norrsken) synas om dagen, refererade Landshövdingen, och att de även om dagen skurrade (rörde sig snabbt) för molnen på lika vis, än utvidgades, än hopdrogs etc.

Nere vid stranden fann jag en Ephemera cauda biseta (bäckslända).”

Källa: Carl Linnaeus Lapplands resa 1732.