Flygplanshaveriet på Håkersberget

Du är här:///Flygplanshaveriet på Håkersberget
Flygplanshaveriet på Håkersberget2018-05-03T15:24:12+00:00
I oktober 1935 störtade ett flygplan av typ Junker F13 på Håkersberget. Piloten Widell tappade i dimma och regn orienteringen så att planet kom för lågt och slog i trädtopparna. Det hade, enligt piloten, en fart av c:a 180 km i timmen. Planet blev delvis hängande i ett träd. Man kan än idag på platsen se de avbrutna träden. Besättningen, piloten Widell, flygtekniker Torsten Forsberg och färdledaren G. Petterson, klarade haveriet oskadda och kunde ta sig ned till bebyggelsen och meddela vad som inträffat. De lånade telefonen på affären i Gubböle och meddelade sin arbetsgivare i Stockholm. Planet monterades ned och fraktades från platsen med traktor. Vrakrester finns fortfarande kvar på platsen som glas från vindrutorna och stöttorna till flottörerna.
Ahrenbergs stolta fågel bara skrot

Folkvandring på onsdagen till olycksplatsen. Den ärevördiga gamla Ahrenbergska Junkerdroskan ligger nu som en dödsskjuten and med brutna vingar och söndertrasad stjärt i ett stenskravel inom Brattby Lantbruksskolas ägor längst upp på den högsta bergknallen i trakten.

Då de tre flygarna efter en svindlande störtning i dimman kröpo ur maskinens innandöme och hade fått klart för sig, att de alla tre voro välbehållna, kunde de ha hoppat jämfota av glädje över att livhanken bärgats. En så´n tur, som de hade, är inte många luftfarare förunnad. Nå, de hoppade inte jämfota, stunden var för allvarlig, men glada voro de med besked. Då visste de inte var de hamnat. Dimman var tjock som mjölk och skogen var tät runt omkring. De skruvade loss kompassen ur maskinen och sökte orientera sig till bebodda trakter. Fastän det inte är längre än ett par, tre kilometer till närmaste gård tog det en och en halv timme för dem att nå fram till landsvägen vid Gubböle.

Den ström av människor, som på onsdagen letade sig upp i tassemarkerna vid Gubböle för att beskåda den vingbrutna fågeln, fick en liten känning av svårigheterna att orientera sig i denna vildskog. Ingen visste på pricken var maskinen fanns, det visste ju inte ens flygarna själva. Man trodde att den hamnat på punkt 217 och det visade sig sedan att den också låg där. Men att hitta rätt efter generalstabens karta är en svår konst, som inte stugsittare och stadsbor behärska. Inte ens Gubböleborna själva, som väl annars känna varenda sten i trakten, kunde gå snörrätt på stället. Det fanns väll minst hundratalet människor i alla åldrar, från rosenkindade gymnasister till 76-åriga spänstfenomenet Erik Strandberg i Gubböle, Den ström av människor, som på onsdagen letade sig upp i tassemarkerna vid Gubböle för att beskåda den vingbrutna fågeln, fick en liten känning av svårigheterna att orientera sig i denna vildskog. Ingen visste på pricken var maskinen fanns, det visste ju inte ens flygarna själva. Man trodde att den hamnat på punkt 217 och det visade sig sedan att den också låg där. Men att hitta rätt efter generalstabens karta är en svår konst, som inte stugsittare och stadsbor behärska. Inte ens Gubböleborna själva, som väl annars känna varenda sten i trakten, kunde gå snörrätt på stället. Det fanns väl minst hundratalet människor i alla åldrar, från rosenkindade gymnasister till 76-åriga spänstfenomenet Erik Strandberg i Gubböle, som irrade ikring i timtal kring bergknallarna på jakt efter olycksstället.